Cover

Cover

lördag 10 maj 2014

Aldrig för sent!

DN har gjort en artikel om Daniel.
Tycker det är fantastiskt gjort av honom!

http://www.dn.se/sthlm/poledance-tog-honom-tillbaka/

I kväll ställer Daniel Häggkvist upp i Nordic Grand Prix Pole i Globen. För åtta år sedan fick han diagnosen ms. Han tyckte det lät som döden. Det var det inte. I poledansen hittade han tillbaka till sin styrka och till sin lust.
Då. 
Det var sommar, 2006. Daniel Häggkvist var 22 år och hade precis flyttat hem till mamma efter ett par år på upptäckande vift.
En morgon hade han ingen känsel i benet. Han stod i duschen och såg hur det heta vattnet var nära att skålla hans ena lår, men han kände ingenting.
Han tänkte att en nerv hade hamnat i kläm, drog sig till minnes att det hade kittlat lite i foten.
En naprapat konstaterade att det var väldigt stor skillnad i benstyrka mellan hans ben, på vårdcentralen kliade de sig i huvudet.
En kärnfrisk 22-åring, plötsligt delvis förlamad? Ett par dagar senare, en onsdag, släpade han sig till akutmottagningen i Sundsvall. Han blev inlagd. De bestämde att man skulle ta ryggmärgsprover, men ingen kunde ge honom ett besked om när.
Skräcken kom krypande, han kände att han blev sämre och sämre, han domnade från bröstbenet och nedåt.
På söndagen tog sig den vältränade friidrottstalangen Daniel Häggkvist endast fram med rollator och droppställning. Det kändes som om väldigt gamla människor sprang om honom i sjukhuskorridorerna.
Kunde det vara en blodpropp i hjärnan? På Sundsvalls sjukhus hade man efter fyra dygn av konstant försämring inget svar. Det blev sjuktransport till Umeå.
Efter 24 timmar på Norrlands universitetssjukhus fick han sitt besked.
Ms – multipel skleros.
För Daniel lät det som döden.
Nu.
De har valt musiken, börjar känna sig redo. Det blir ett medley på tre låtar från musikalen ”Grease”. Tre minuter, femtionio sekunder och sex hundradelar tar det. 03.59.06 av Nordic Grand Prix Pole som avgörs på Fitnessgalan i Globen ikväll.
I elitklassen.
Daniel Häggkvist berättar om musikvalet från en brits på neurologen, Danderyds sjukhus, när det bara är en dryg vecka kvar till tävlingen.
Genom kanylen i hans vänstra armveck pumpar medicinen. 104 mml Tysabri ska han ha. Det tar en timme. Medicin för 15 000 kronor, det dyraste han någonsin kommer att skjuta i sig, skämtar han.
– Vi snackar medicinernas Rolls-Royce, förklarar han och sjuksköterskan Patricia nickar.
Det är sant. Tysabrin lägger lock på sjukdomen.
Det är 83:e gången i Daniels liv som han får den, 83:e månaden i hans liv med ms. ”Never let it win” har han tatuerat på underarmen, som en uppmaning till sig själv att inte låta sjukdomen ta över.
Det ringer i hans telefon. Det är Ellen Berg, hans tävlingspartner. Efter Daniels timslånga behandling på neurologen ska de ses i dansstudion och träna. Hon vill veta hur det går för honom.
– Det går bra tack. De håller precis på att amputera mitt ben. Jag ska få protes. Jag har bett dem att gummera den så att jag får bättre grepp om stolpen, hör vi Daniel säga.
Han erkänner att hans numera välutvecklade lyteskomik blivit ett sätt att både överleva och hålla ifrån sig sina rädslor.
Han har förstått att han är sjuk. Men han accepterade det inte förrän nyligen.
– I singelklassen har jag valt en låt av Emelie Sandé, ”Read all about it”. Den är långsam, den ger mig möjlighet att uttrycka allt det där jag har gått och burit på sedan jag fick diagnosen. Jag tror att jag är som allra bäst när jag vågar lyfta fram det som känns svårt, säger han.
Behandlingen är över för den här gången. Daniel drar på sig kepsen och drar direkt till dansstudion Dancing Queen på Östermalm.
Där väntar Ellen. Och ännu ett tufft träningspass.
Då.
Han var redo att ge upp. Han såg sig själv sitta i en permobil, med svåra neurologiska problem. Utan val, utan makt. Det spelade ingen roll att läkarna sa att det inte alls behövde bli så. För Daniel var det så.
Efter en första, massiv kortisonbehandling blev han bättre.
På utsidan såg allt ut som vanligt.
Vältränade Daniel. En profil i hemstaden Sundsvall. Som älskade att träna och dansa. Festfixare och fotograf, alltid ute i vimlet. Ingen visste vad som drabbat honom och han var livrädd för att någon skulle få veta. Så här i efterhand var det givetvis fånigt, men då; vad skulle folk tro? Hur skulle de reagera? Skulle han bli stämplad som sjuk? Behandlad som sjuk?
Han visste ingenting om sin sjukdom. Han ville ingenting veta. Det enda han förstått var att för varje skov han drabbades av skulle han bli sämre. Ärrvävnaderna på nerverna i hans hjärna och ryggmärg skulle öka i antal. I teorin skulle han kunna vakna upp vilken dag som helst – och vara helt förlamad.
Det gick inte att ta till sig.
Så Daniel låtsades som ingenting och bestämde sig för att ju bättre tränad han skulle vara rent fysiskt, desto bättre skulle det vara. Han gymmade, spelade innebandy.
Behandlingarna fick han utan att någon i hans närhet, förutom hans familj och några få nära vänner, visste om det. När en kompis en dag frågade om han ville hänga med till Stockholm och ”kolla på brudar” sa han ja. ”Brudarna” skulle dansa poledance i ”Battle of the pole” på Berns.
– Min tjej kommer att mörda mig, tänkte jag. För jag hade samma utgångspunkt som de flesta andra som bara hör ordet ”poledance”, jag trodde att det handlade om en avancerad strippshow.
Daniel hycklar inte. Det var därför han åkte dit, för att ”kolla på brudarna”. Han blev fruktansvärt imponerad av den styrka och flexibilitet han fick se.
När han kom tillbaka till Sundsvall monterade han upp en stolpe i sin lägenhet och började träna.
Två år senare flyttade han in i en liten andrahandslägenhet på Östermalm i Stockholm. Ytterligare ett år senare missade han VM-finalen i pole, på grund av att han skadade sig i försöken. 119 personer ställde upp. 14 av dem var män.
– Plötsligt kände jag inga begränsningar längre. Det var som att det faktiskt var tack vare diagnosen som jag fick tummen ur och satsade.
Nu.
Femton silvriga stolpar strävar mot taket. Daniel Häggkvist bär sig själv runt dem, förenar akrobatik med rörlighet, styrka med smidighet. Hans hud fäster mot stolpen där han hänger upp och ned. Ibland är han fyra meter upp i luften, ibland på marken.
Han har hittat nya muskler, ny balans, ny kroppskontroll.
Att han är i stort sett är den enda killen som tränar pole på Dancing Queen har han vant sig vid, och någonstans kan han förstå att människor runt omkring honom fortfarande bombarderar honom med frågor om den sport han kommit att älska.
Men samtidigt – han är lite trött på det ständiga refererandet till strippdans.
– Det är en seriös idrott som förtjänar stor respekt. Regelverket är strikt, minsta sexuella anspelning, gest eller antydan ger minuspoäng när vi tävlar. Den största skillnaden är kanske att nu har jag inte knälånga tajts längre när jag tränar, jag har typ kalsonger, förklarar han och går steg för steg igenom tekniken i de olika grundläggande rörelser som bara måste sitta för att tävla på den nivå han är på nu.
Egentligen är han fel byggd för sporten. Tre decimeter för lång och tjugo kilo för tung, skrattar han. Men det syns inte. Han hanterar sina åttiofem kilo muskler som vore de femtio.
– Precis som det mesta som görs på elitnivå, oavsett vilken sport det handlar om, måste man gå in väldigt mycket i sig själv. Kanske är det också därför det passar mig så bra. Ju mer jag hållit på, desto mer kontakt har jag fått med det som är jag, säger han medan han putsar en av stolparna ren.
Sedan en lång tid tillbaka har han tränat varje dag. Och hållit träningspass för andra, såväl i pole som i olika slags gruppträningsformer på gym och företag runt om i Stockholm. För varje dag som gått har insikten om behovet av att prata om diagnosen vuxit. En dag, för knappt ett halvår sedan, förstod han att det var dags.
Han hade kört ett polepass till låten ”Let it go”, från Disneyfilmen ”Frozen”.
Efteråt skakade han av utmattning på grund av alla statiska rörelser. Han ramlade ihop, upplevde det som att allt som hade grott i honom ville ut.
– Det gick inte att hålla igen längre. Jag ville berätta för alla om mina rädslor, om min diagnos, om allt det där som också är jag, men som så få hade sett.
– Jag ville helt enkelt kunna vara öppet ledsen när jag ville, samtidigt som jag kände att jag var redo att motivera andra i min situation: det går ju! Man är inte sin diagnos, livet tar inte slut.
Han startade en egen insamling via Neuroförbundet, till förmån för forskningen. Då och då uppmanade han sina vänner på Facebook att stödja den, utan att han egentligen gick in på några detaljer. Det var som att han gradvis ville bädda för att berätta.
– Herregud, jag hör ju hur fånigt det låter ”komma-ut-som-ms-sjuk”... Men lite så har det faktiskt varit. Och nu har jag gjort det. Det var kanske det bästa som hänt sedan jag fick diagnosen för åtta år sedan, för jag känner en stor lättnad. Jag är inte längre rädd för vad andra ska tycka. Och framför allt vill jag motivera och inspirera andra som bär på den osynliga sjukdomen som orsakar så mycket oro och skovvis smärta.
I kväll.
– Globen. Fatta, Globen! Det är ju skithäftigt!
Daniel levererar sitt allra största leende.
För åtta år sedan visste han inte om han ville vara med längre, över huvud taget.
I kväll ställer han upp i Nordic Grand Prix Pole – i såväl singel- som dubbelklassen och han vet redan nu att han kommer att njuta av varje sekund.
Han har redan kvalificerat sig till VM som går i London i juli, så på det sättet kan han ta sig an tävlingen med visst lugn.
Men han tänker ändå satsa allt.
– Poledance i Globen. Vem hade trott det för några år sedan? Inte jag.


NPS represent

Slava gjorde en fantastisk film inför NGPP
Se och njut :)

NPS

Dessutom är det prova på i helgen! Så kom och testa och få en familj till :D

Prova på

Ansökan NGPP

Här är min ansökan för NGPP, har tänkt att filma koreografin nån dag så den får visas i något forum.
Annan och längre låt samt annan koreografi.

Ansökan till NGPP

Nordic Grand Prix Pole

Det har varit ganska tyst en månad och för en gångs skull finns det en bra anledning.
Jag sökte till Nordic Grand Prix Pole och kom med :D De släppte en amatörklass för oss som aldrig tävlat förut. Så har bara tränat och tränat som en tok för tävlingen som skulle varit idag 9 maj.
Var ganska många från studion som skulle vara med, Zenia, Anna-Maija, Slava, Anna, Emma och Camilla.
Tyvärr blev det inte av då arrangörerna inte kunde garantera säkerheten med stängerna. Tycker så synd om de som reste så långt :/

Tack alla som kom och skulle heja på! <3 Ni är ett fantastiskt gäng!



söndag 6 april 2014

#yogatothecore

Just ja, jag och Hanse håller på med en yogachallenge som håller på hela april.
Haka på vettja :)




Tankar om den sköra tråden

Polebuddy skrev häromdagen ett inlägg som hette den sköra tråden.

http://www.polebuddy.se/poledance/den-skora-traden/

Sara skriver att hon helst skulle vilja se högklackade skor och lite kläder förbjudas på tävling och träning på grund av att det relateras till stripptease. Hon länkar även till Gracie som kom tvåa i Miss Pole Dance Australia 2013/14. Som jag tycker är så duktig, flexy och het att jag dör avisdöden lite.

Det här är inget inlägg som är tänkt att vara fördömande mot vad Sara skrev överhuvudtaget. Ja, det är sant att många ser poledance som striptease men jag tror det vill mycket till innan de fördomarna kommer försvinna- om de överhuvudtaget gör det. Det kommer alltid finnas människor med fördomar om allt, vare sig det handlar om poledance eller någon annan sport. När jag tävlade hoppning fick jag ofta höra att "du som ryttare gör ju ingenting, det är ju hästen som gör allt". Men det handlar om så mycket mer!

Jag tror det är fel väg att förbjuda. Vad är syftet och når vi verkligen det målet vi vill med förbudet? Jag är övertygad om att det finns plats för oss alla som vill utöva poledance, oavsett HUR vi väljer att utöva den. Det finns så många riktningar- fitness, sexy, modern, flexy osv osv. Varför begränsa sig när det finns så otroligt mycket att inspireras av och vill vi verkligen förbjuda och samtidigt själva ge poledance ett ansikte utåt att inte kunna vara accepterande inom våra egna genrer?

Jag känner själv inte att jag har valt vilken "stil" jag vill ha när jag dansar poledance. Mest för att jag känner att jag inte vill begränsa mig, men åh vad jag beundrar och inspireras av de som dansar poledance och kör sitt egna race. Jag kan inte vara den personen som säger vad som är rätt eller fel. Jag är övertygad om att dessa killar och tjejer har jobbat arslet av sig för att vara så duktiga som de är idag, vem är då jag att säga att de inte ska få tävla eller träna på det sätt de känner sig bekväma med? Välj själv vad du vill dansa- för det är det som räknas!

Några av mina favoriter!

Michelle Shimmy

Jenyne Butterfly

Alethea Austin

Mycket dravel och jag vet inte om jag nått ut med vad jag vill säga, men hoppas ni förstår lite vart jag vill komma. I vilket fall som helst- hylla mångfald!

onsdag 26 mars 2014

Ett litet uppträdande :)

Från 13 december då Rebecca och jag dansade på Katrins fest :) Vi fick kroppsmålningar som var ashäftiga! Mycket strul med stänger, men det löste sig till slut det med.






tisdag 25 mars 2014

Dance flow

Tog Dance flow för Emma :)
Här är två smakprov på vad vi gjorde under den tiden. Och titta inte för mycket på elefanten som inte har nån koordination i vissa lägen.
Så kom och lek med oss!


Oops, inte skrivit sen september förra året >_< Känns ganska illa, men det var mycket som hände i livet. Så ska försöka bli lite bättre på att ladda upp saker, har ju trots allt tränat men inte bloggat om det.

 Först ut är från träningen igår, då visade Hanse, aka min sambo, träningspartner, frisör och alltiallo en handspringvariant som jag håller på med. Tanken är att det bakre benet ska ner så man kommer till en brygga och sen ska man upp i handspring igen. Lite obalanserad, men ni ska bara veta hur de första filmerna såg ut ^^

 

måndag 23 september 2013

Första hela impro

Här kommer första impron där jag dansar till en hel låt. Det är en del missar och så, men på det stora hela är jag nöjd :)

http://www.youtube.com/watch?v=g1m6hyrYlBg&feature=youtu.be

Lilla hälsotestet och Jean Paul Gaultier


Snart hoppas jag detta problem kommer vara ett minne blott...


Var och gjorde lilla hälsotestet, gick ganska bra :) Ska kötta på lite till och sen gå och göra det igen och se vad det resultatet blir. Man kunde få en 9a som högst på totalen, jag fick en 8a :)


Avslutar med en liten benbild utanför Arkitekturmuseet som jag och Rebecca var på idag.

söndag 22 september 2013

Bildspam!

Lite allmän bildspam i och med att jag är så kass på att uppdatera efter varje pass >_<
Bilder från blandade pass under september.


Har varvat att köra rygg med Clara och Rebecca :)


Jobbat på min split, då kan man samtidigt stretcha sina axlar också 


Hur svårt kan det vara att ta en bild? Mycket svårt ska jag be att få tala om!


Har kört lite privat med Toubab, superbra pass verkligen! Trots att jag satt både en fot här och var på den stackaren. En av övningarna, mycket effektiv!


En liten handspring


Lite styrka på stången


En polesit, Martini tror jag den kallas


Försökt till Aysha Iron X


Aysha nånting nånting


B-girl a la Natasha Wang



Box split innan handspring

Rygg och axlar

Ni som hängt med ett tag och som varit med på passen vet vad min stora nemesis är... Ryggen och axlarna, mest axlarna egentligen men nu har jag köttat som en dåre (obs! kanske inte alltid bra) men det börjar bli bra resultat på det hela :D Bilderna är från 24 augusti fram tills nu 21 september.


Längst upp till höger: 10 augusti 2012
Längst upp till vänster: 25 september 2012
Längst ner: 24 augusti 2013. Inte bra axlar och lyfter lite på fötterna

25 augusti: Kommer fortfarande inte över axlarna riktigt

3 september:Får hjälp av Rebecca att kötta axlar
5 september: Vi fortsätter...

19 september: MYYYCKET dåliga armar, men ryggen är ganska bra
22 september: Brygga med Rebecca utanför Arkitekturmuseet :)
Det börjar bli bättre!
Vad jag vill säga med bildspammet är att trots att det fortfarande inte är superbra så blir det bättre. När jag började stretcha rygg/axlar trodde jag inte att den skulle se ut som den gör idag. Jag såg ut som ett kaffebord som Nelle kallade mig. Men om man jämför från förra året som har det hänt saker. Så... kontentan... GE ALDRIG UPP! Det känns hopplöst ibland och man vill bara gråta av frustration (tro mig, jag har gjort det också) men en dag kommer man få den där aha-upplevelsen och man slutar ha lika mycket ångest för stretchen :D

söndag 11 augusti 2013

Roligt pass!


Jag och Camilla lekte lite i studion idag och gjorde en del parsaker. Här är lite av vad vi gjorde :)

Efter ett misslyckat trick hamnade vi båda på golvet och Lina förevigade det <3