Cover

Cover

lördag 10 maj 2014

Aldrig för sent!

DN har gjort en artikel om Daniel.
Tycker det är fantastiskt gjort av honom!

http://www.dn.se/sthlm/poledance-tog-honom-tillbaka/

I kväll ställer Daniel Häggkvist upp i Nordic Grand Prix Pole i Globen. För åtta år sedan fick han diagnosen ms. Han tyckte det lät som döden. Det var det inte. I poledansen hittade han tillbaka till sin styrka och till sin lust.
Då. 
Det var sommar, 2006. Daniel Häggkvist var 22 år och hade precis flyttat hem till mamma efter ett par år på upptäckande vift.
En morgon hade han ingen känsel i benet. Han stod i duschen och såg hur det heta vattnet var nära att skålla hans ena lår, men han kände ingenting.
Han tänkte att en nerv hade hamnat i kläm, drog sig till minnes att det hade kittlat lite i foten.
En naprapat konstaterade att det var väldigt stor skillnad i benstyrka mellan hans ben, på vårdcentralen kliade de sig i huvudet.
En kärnfrisk 22-åring, plötsligt delvis förlamad? Ett par dagar senare, en onsdag, släpade han sig till akutmottagningen i Sundsvall. Han blev inlagd. De bestämde att man skulle ta ryggmärgsprover, men ingen kunde ge honom ett besked om när.
Skräcken kom krypande, han kände att han blev sämre och sämre, han domnade från bröstbenet och nedåt.
På söndagen tog sig den vältränade friidrottstalangen Daniel Häggkvist endast fram med rollator och droppställning. Det kändes som om väldigt gamla människor sprang om honom i sjukhuskorridorerna.
Kunde det vara en blodpropp i hjärnan? På Sundsvalls sjukhus hade man efter fyra dygn av konstant försämring inget svar. Det blev sjuktransport till Umeå.
Efter 24 timmar på Norrlands universitetssjukhus fick han sitt besked.
Ms – multipel skleros.
För Daniel lät det som döden.
Nu.
De har valt musiken, börjar känna sig redo. Det blir ett medley på tre låtar från musikalen ”Grease”. Tre minuter, femtionio sekunder och sex hundradelar tar det. 03.59.06 av Nordic Grand Prix Pole som avgörs på Fitnessgalan i Globen ikväll.
I elitklassen.
Daniel Häggkvist berättar om musikvalet från en brits på neurologen, Danderyds sjukhus, när det bara är en dryg vecka kvar till tävlingen.
Genom kanylen i hans vänstra armveck pumpar medicinen. 104 mml Tysabri ska han ha. Det tar en timme. Medicin för 15 000 kronor, det dyraste han någonsin kommer att skjuta i sig, skämtar han.
– Vi snackar medicinernas Rolls-Royce, förklarar han och sjuksköterskan Patricia nickar.
Det är sant. Tysabrin lägger lock på sjukdomen.
Det är 83:e gången i Daniels liv som han får den, 83:e månaden i hans liv med ms. ”Never let it win” har han tatuerat på underarmen, som en uppmaning till sig själv att inte låta sjukdomen ta över.
Det ringer i hans telefon. Det är Ellen Berg, hans tävlingspartner. Efter Daniels timslånga behandling på neurologen ska de ses i dansstudion och träna. Hon vill veta hur det går för honom.
– Det går bra tack. De håller precis på att amputera mitt ben. Jag ska få protes. Jag har bett dem att gummera den så att jag får bättre grepp om stolpen, hör vi Daniel säga.
Han erkänner att hans numera välutvecklade lyteskomik blivit ett sätt att både överleva och hålla ifrån sig sina rädslor.
Han har förstått att han är sjuk. Men han accepterade det inte förrän nyligen.
– I singelklassen har jag valt en låt av Emelie Sandé, ”Read all about it”. Den är långsam, den ger mig möjlighet att uttrycka allt det där jag har gått och burit på sedan jag fick diagnosen. Jag tror att jag är som allra bäst när jag vågar lyfta fram det som känns svårt, säger han.
Behandlingen är över för den här gången. Daniel drar på sig kepsen och drar direkt till dansstudion Dancing Queen på Östermalm.
Där väntar Ellen. Och ännu ett tufft träningspass.
Då.
Han var redo att ge upp. Han såg sig själv sitta i en permobil, med svåra neurologiska problem. Utan val, utan makt. Det spelade ingen roll att läkarna sa att det inte alls behövde bli så. För Daniel var det så.
Efter en första, massiv kortisonbehandling blev han bättre.
På utsidan såg allt ut som vanligt.
Vältränade Daniel. En profil i hemstaden Sundsvall. Som älskade att träna och dansa. Festfixare och fotograf, alltid ute i vimlet. Ingen visste vad som drabbat honom och han var livrädd för att någon skulle få veta. Så här i efterhand var det givetvis fånigt, men då; vad skulle folk tro? Hur skulle de reagera? Skulle han bli stämplad som sjuk? Behandlad som sjuk?
Han visste ingenting om sin sjukdom. Han ville ingenting veta. Det enda han förstått var att för varje skov han drabbades av skulle han bli sämre. Ärrvävnaderna på nerverna i hans hjärna och ryggmärg skulle öka i antal. I teorin skulle han kunna vakna upp vilken dag som helst – och vara helt förlamad.
Det gick inte att ta till sig.
Så Daniel låtsades som ingenting och bestämde sig för att ju bättre tränad han skulle vara rent fysiskt, desto bättre skulle det vara. Han gymmade, spelade innebandy.
Behandlingarna fick han utan att någon i hans närhet, förutom hans familj och några få nära vänner, visste om det. När en kompis en dag frågade om han ville hänga med till Stockholm och ”kolla på brudar” sa han ja. ”Brudarna” skulle dansa poledance i ”Battle of the pole” på Berns.
– Min tjej kommer att mörda mig, tänkte jag. För jag hade samma utgångspunkt som de flesta andra som bara hör ordet ”poledance”, jag trodde att det handlade om en avancerad strippshow.
Daniel hycklar inte. Det var därför han åkte dit, för att ”kolla på brudarna”. Han blev fruktansvärt imponerad av den styrka och flexibilitet han fick se.
När han kom tillbaka till Sundsvall monterade han upp en stolpe i sin lägenhet och började träna.
Två år senare flyttade han in i en liten andrahandslägenhet på Östermalm i Stockholm. Ytterligare ett år senare missade han VM-finalen i pole, på grund av att han skadade sig i försöken. 119 personer ställde upp. 14 av dem var män.
– Plötsligt kände jag inga begränsningar längre. Det var som att det faktiskt var tack vare diagnosen som jag fick tummen ur och satsade.
Nu.
Femton silvriga stolpar strävar mot taket. Daniel Häggkvist bär sig själv runt dem, förenar akrobatik med rörlighet, styrka med smidighet. Hans hud fäster mot stolpen där han hänger upp och ned. Ibland är han fyra meter upp i luften, ibland på marken.
Han har hittat nya muskler, ny balans, ny kroppskontroll.
Att han är i stort sett är den enda killen som tränar pole på Dancing Queen har han vant sig vid, och någonstans kan han förstå att människor runt omkring honom fortfarande bombarderar honom med frågor om den sport han kommit att älska.
Men samtidigt – han är lite trött på det ständiga refererandet till strippdans.
– Det är en seriös idrott som förtjänar stor respekt. Regelverket är strikt, minsta sexuella anspelning, gest eller antydan ger minuspoäng när vi tävlar. Den största skillnaden är kanske att nu har jag inte knälånga tajts längre när jag tränar, jag har typ kalsonger, förklarar han och går steg för steg igenom tekniken i de olika grundläggande rörelser som bara måste sitta för att tävla på den nivå han är på nu.
Egentligen är han fel byggd för sporten. Tre decimeter för lång och tjugo kilo för tung, skrattar han. Men det syns inte. Han hanterar sina åttiofem kilo muskler som vore de femtio.
– Precis som det mesta som görs på elitnivå, oavsett vilken sport det handlar om, måste man gå in väldigt mycket i sig själv. Kanske är det också därför det passar mig så bra. Ju mer jag hållit på, desto mer kontakt har jag fått med det som är jag, säger han medan han putsar en av stolparna ren.
Sedan en lång tid tillbaka har han tränat varje dag. Och hållit träningspass för andra, såväl i pole som i olika slags gruppträningsformer på gym och företag runt om i Stockholm. För varje dag som gått har insikten om behovet av att prata om diagnosen vuxit. En dag, för knappt ett halvår sedan, förstod han att det var dags.
Han hade kört ett polepass till låten ”Let it go”, från Disneyfilmen ”Frozen”.
Efteråt skakade han av utmattning på grund av alla statiska rörelser. Han ramlade ihop, upplevde det som att allt som hade grott i honom ville ut.
– Det gick inte att hålla igen längre. Jag ville berätta för alla om mina rädslor, om min diagnos, om allt det där som också är jag, men som så få hade sett.
– Jag ville helt enkelt kunna vara öppet ledsen när jag ville, samtidigt som jag kände att jag var redo att motivera andra i min situation: det går ju! Man är inte sin diagnos, livet tar inte slut.
Han startade en egen insamling via Neuroförbundet, till förmån för forskningen. Då och då uppmanade han sina vänner på Facebook att stödja den, utan att han egentligen gick in på några detaljer. Det var som att han gradvis ville bädda för att berätta.
– Herregud, jag hör ju hur fånigt det låter ”komma-ut-som-ms-sjuk”... Men lite så har det faktiskt varit. Och nu har jag gjort det. Det var kanske det bästa som hänt sedan jag fick diagnosen för åtta år sedan, för jag känner en stor lättnad. Jag är inte längre rädd för vad andra ska tycka. Och framför allt vill jag motivera och inspirera andra som bär på den osynliga sjukdomen som orsakar så mycket oro och skovvis smärta.
I kväll.
– Globen. Fatta, Globen! Det är ju skithäftigt!
Daniel levererar sitt allra största leende.
För åtta år sedan visste han inte om han ville vara med längre, över huvud taget.
I kväll ställer han upp i Nordic Grand Prix Pole – i såväl singel- som dubbelklassen och han vet redan nu att han kommer att njuta av varje sekund.
Han har redan kvalificerat sig till VM som går i London i juli, så på det sättet kan han ta sig an tävlingen med visst lugn.
Men han tänker ändå satsa allt.
– Poledance i Globen. Vem hade trott det för några år sedan? Inte jag.


NPS represent

Slava gjorde en fantastisk film inför NGPP
Se och njut :)

NPS

Dessutom är det prova på i helgen! Så kom och testa och få en familj till :D

Prova på

Ansökan NGPP

Här är min ansökan för NGPP, har tänkt att filma koreografin nån dag så den får visas i något forum.
Annan och längre låt samt annan koreografi.

Ansökan till NGPP

Nordic Grand Prix Pole

Det har varit ganska tyst en månad och för en gångs skull finns det en bra anledning.
Jag sökte till Nordic Grand Prix Pole och kom med :D De släppte en amatörklass för oss som aldrig tävlat förut. Så har bara tränat och tränat som en tok för tävlingen som skulle varit idag 9 maj.
Var ganska många från studion som skulle vara med, Zenia, Anna-Maija, Slava, Anna, Emma och Camilla.
Tyvärr blev det inte av då arrangörerna inte kunde garantera säkerheten med stängerna. Tycker så synd om de som reste så långt :/

Tack alla som kom och skulle heja på! <3 Ni är ett fantastiskt gäng!